Det blev ett fint löppass över berget hemmavid i går
stundtals i ett blekt månsken. Behöver jag skriva att det var helt ok? Riktigt
vad det beror på men tydligen gillar dock tyvärr inte min vänster fot läget. Jag
fick ont som vanligt och det är lite oroande tycker jag. Får väl vara glad så
länge som det går över på någon dag.
Kvällen blev ju inte sämre av ett mysigt varmbad
efteråt.
Somnade gott och sov bättre än jag gjort på länge.
Fram på morgonkvisten stördes jag dock av de mest förvirrade drömmar. En
ständig undrar jag har är: Varifrån kommer dom egentligen? Dessa förbryllande
händelser jag utsätts för i drömmarnas hemliga land, när jag färdas dit i skydd
av mörkret och John Blund, måste väl ändå vara skapade i min egen hjärna?
Varför känner jag då inte igen mig?
Kommer ni för den delen ihåg John Blunds två
sömnparaplyer? Jag hade en John Blund figur när jag var liten. Han var
guldfärgad… Är det någon mer än jag som blir lite nostalgisk av detta?
http://www.youtube.com/watch?v=WUtCbhS4fGQ
Den gångna veckan har jag tänkt
mycket på min farfar. I morgon är det 116 år sedan han föddes. Ibland tycks det
mig som att jag inte minns mycket mer än lösryckta bilder. Men han finns alltid
där någonstans. När jag hälsade på satt han alltid på stolen vid kylskåpet och
man kunde vinka genom rutan då man kom och gick på trappen. Själv satt jag
alltid på stolen mitt emot, inne i hörnet framför Anja på den tiden hon levde. Farfar
med krattan eller snöskyffeln eller grepen. Farfar plockandes äpplen. Farfar
med lövkorgen. Farfar som alltid hade tid. Men också kylan i mitt hjärta då
telefonen ringde mitt i natten det sista året. Farmors tårar på begravningen. Det
finns ingen tröst för smärtsamma minnen. Det finns en grav att gå till. Det är
allt. Och ibland vill jag inte minnas.