Jag är ett levande praktexempel på att kroppen får
lida om huvudet är dumt. De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att ”tröstäta”
i min ensamhet eftersom Krister har åkt till Portugal på träningsläger.
Popkorn, choklad, lösgodis, semlor och coca cola. Kan det bli mycket värre?
Ingen kommer förstås att tycka synd om mig om jag säger att jag har ont i magen
och mår lätt illa? Att jag sen också försummat träningen och bara latat mig gör
ju inte saken bättre.
Och egentligen har jag ju haft sällskap.
Jättetrevligt, mysigt och gosigt sällskap. Arthur (alias Astrid) och Agne har
varit mina trogna följeslagare då jag har bott ”hemma” i Norbo i två nättter.
Igår kväll fick jag knappt plats i sängen en gång! Arthur gav mig en helmysig
men ibland ganska smärtsam tvagning i ansiktet. Kanske var det tacken för att
hon fick gräddost och en tupplur i mitt knä?
Satt och tryckte i soffan till knastret från brasan
i kaminen och tittade på blötsnön som lappade ner utanför fönstret i går. Krister
å andra sidan berättade om sommarvärme och sol från en klarblå himmel. Jag tror
att han är rätt nöjd med att vara i Portugal och springa springa springa
springa …. Olika falla ödets lotter.
Har som vanligt snöat inne på en enda låt som får
snurra om och om igen i spelaren. Den här gången är det ”September” med sin
”Freaking out”. http://www.youtube.com/watch?v=TiuYlngPLug
Och när jag hör den här låten är det helt hopplöst att sitta still. Måste bara
upp på dansgolvet!